Många undrar hur man orkar leva ungefär som vanligt.Frågan är bara, vad har man för val? Det är ju som det är, men acceptera är inte alls lätt. Vårplanering för pappa imorgon. Får se hur det går.
Kram Anna.

Pappa ska få ASIH, avancerad vård i hemmet. De ska höra av sig till mamma denna vecka. Just nu befinner han sig fortfarande på sjukhus. Han är jättetrött hela tiden, proppfull med en massa olika mediciner. Han har syrgas för han har svårt att andas. Annars flyter allt på här hemma. Barnen (har tre) är hemma och stökar, de två äldsta börjar på dagis nästa månad. Kommer bli kul för dem :D lite positivt i allt det jobbiga och svåra.

Stora E sa precis "undrar om morfar blir frisk", vet inte riktigt vad man ska svara på det. Kommer kalla mina barn i bloggen för stora E, mellan E och lilla E. Bara så ni vet ;O)

ASIH är guld värda, att få vårdas hemma om det är möjligt måste ju vara det bästa, även om mamma är nervös och rädd för hur det kommer bli när pappa blir sämre, det är ju ändå hon som har det svårast eftersom hon måste ta hand om allt. Pappa har det såklart värst men det är inte heller lätt att vara anhörig. Tufft är livet ibland..

Ses // Anna.

Pappa fick redan för ca 1 år sedan reda på att han led av lågt blodvärde. Man satt in behandling (niferex) och han blev bra igen, med ett blodvärde på 140 vilket är bra och helt normalt. Så ännu misstänkte vi ingenting. Sommaren 2010 började han känna sig konstig. Han blev yr och var ofta väldigt trött men han höll sig på benen och tiden gick. I början av oktober förra året (2010) gick han han till läkaren, detta besök skulle ändra hela hans liv, tyvärr inte mycket till det bättre skulle det sen komma fram.

Hur som helst, han lämnade en massa blodprover och gick lugnt hem, han fick ny medicin mot blodbrist men annars var det inget. Man beställde dock en tid för coloskopi för att kolla att allt stod rätt till. Redan dagen efter ringde man från vårdcentralen och sa att han måste komma in. Blodproverna var inte alls bra och redan samma kväll lades han in på sjukhus. En vecka med en massa olika tester på sjukhuset. Sista testen var coloskopi. Det var här man hittade "felet", en stor tumör som växt utanför tjocktarmen och som satt fast i bukväggen. Han skickades hem i väntan på operation. Man var trots allt ganska positiv eftersom han fick tid för operation redan en vecka senare samt att man sa att tumören INTE spridit sig, vilket sen visade sig vara totalt FEL!!!!

Hur som han operaras, repar sig, kommer hem och vardagen flyter på för mina föräldrar trots allt. Han verkar må mycket bättre och tester han gör visar på "ingen spridning". Men i mitten av december 2010 början han få ont, på samma sida som han blivit opererad på. Vi tror ju att det är såret som gör ont. Men i början på januari fortsätter mardrömmen. Han läggs in igen på sjukhus efter att ha haft höga kalkvärden i blodet. Man röntgar och kollar honom och ger oss budet att "han har en enorm tumör som växer i såret efter operationen, man ska stråla och försöka krympa tumören". Detta visar sig vara felaktigt, man hittar ingen stor tumör utan många små istället. Men man tror att cellgifter ska lösa detta, dock har han en infektion på levern som först ska åtgärdas. Detta gör man och det ser bättre ut men så kommer nästa bakslag som är det värsta som man kan få höra. Han har spridning till lever, lunga, mage, skelett osv... NATTSVART! Läkarna har gett min pappa några månader kvar att leva. Han vill själv att jag ska blogga om honom så detta gör jag både för hans och våran skull. Nu kommer min blogg uppdateras en gång om dagen ca. Där ska jag berätta om min egen vardag samt vad som händer med min pappa.

Vi ses i cyber <3 Anna

Hej alla därute! Nu ger jag mig ut för att blogga igen, tyvärr är det inte något positivt som denna gången driver mig till att göra detta. Denna blogg kommer i huvudsak handla om min svårt cancersjuka pappa. Jag ska berätta om honom, vad som hände när han blev sjuk och alla svåra besked vi fått på senaste tiden..

Än en gång välkommen hit!!